Jag hatar när det är halt ute!

Min favorit årstid är vinter. En kall klar solig vinterdag med mycket snö, är bland det vackraste som finns, tycker jag. Man kan klä sig mot kylan, gå långa promenader, leka med Saga i snön, göra snöänglar, snölyktor och snögubbar.

MEN jag hatar när det är halt. Jag har rejäla skor från Finland och dobbar och jag trippar fram, går väldigt försiktigt. Jag har fått höra att jag är fånig och larvig. Om man vet vad panikångest är så kanske ni förstår vad jag känner när jag ser att det är halt. Jag blir skakig och tänker att, jag skiter i det här, jag stannar hemma. Men det gör jag inte. Jag går väldigt försiktigt framåt, blicken hela tiden mot marken för att se var det är bäst att gå. Ibland innebär det trottoar, ibland mitt i vägbanan, ibland i djup snö. Jag är så himla rädd att ramla och bryta något. Min make är väldigt förstående, han brukar gå framför mig, när vi har sällskap, och talar om vart det är halt och inte halt.

I normala fall tar det mig mellan 20-30 minuter att gå till jobbet, nu när det är halt, kan det ta en timme, vilket det gjort åtminstone en gång.

Den 14 Februari 2014 halkade jag och bröt foten. Det var inte ens snö ute, utan bara kallt och på vissa fläckar halt. Sedan dess är halt väglager bland det värsta jag vet. 

Ha det och halka inte!